En befrielsebön i Stockholms moské

Författare: Broder Peter

Profetisk ingress:
Så säger Herren. Många har sökt Mig, säger Herren. De har öppnat sina hjärtan för Mig och de brinner för Mig, säger Herren. Jag ska låta dem finna Mig, säger Herren. Jag har lovat det i Mitt Ord, Bibeln. Inget kunde vara mer fjärran från sanningen, än att Jag inte skulle älska muslimer. Det gör Jag. Jag kommer att lyfta dem ur dödsskuggans dal och in i Min kärlek. Hatet ska inte mer råda över dem. De ska vara Mina söner och döttrar. Jag älskar dem.

Profetisk bön

Profetisk bön är att vara ledd av den helige Ande, gällande tid, plats, ord och skeende. Profetisk bön innebär att man samtalar med Gud i en bön enligt Hans vilja. Man ber i Ande och sanning, som Jesus sade:

"Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning" [min understr.] (Joh. 4:23-24).

Profetisk bön är otroligt spännande och tillfredsställande, både för Gud och människan. Gud samarbetar nämligen med oss människor och låter oss vara delaktiga i de mäktiga gärningar som Han gör. Världen är fortfarande i den Ondes våld (1 Joh. 5:19), men genom profetisk bön förändrar vi nationer och påskyndar vår Herre Jesu Kristi ankomst (2 Petr. 3:12). Vi vet inte själva vad vi ska be för. Därför vill Gud göra oss beroende av den helige Ande för att genom Honom låta Guds vilja ske på jorden, såsom i himlen.

"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om [min understr.], men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill" (Rom 8:26-27).

När man ber en bön enligt Guds vilja, initierad av Gud, så är den "mycket mäktig och verksam" (Jak. 5:16). Utan bön sker ingenting.

På plats i Stockholms moské

Tidigare i år ledde Gud mig att be en befrielsebön i Stockholms moské för stadens muslimer. Moskén upprättades den 7:e juni 2000 på bekostnad av shejk Zayed bin Sultan al-Nahyan, den Förenade Arab Emiratens president som numera är avliden.

Utåt sett talade denne man ofta om tolerans mellan raser och religioner, men det land som han var ledare för har en mörk baksida - enbart sunnimuslimer kan införlivas i landet, muslimska konvertiter deporteras och äktenskap med utomstående förbjuds effektivt (Källa: Guardian Unlimited). Det är enligt lag förbjudet att öppet konvertera till kristendomen och även förbjudet att distribuera kristen litteratur i detta land (Källa: Persecution.org).

Aldrig förr har jag varit så starkt och underbart ledd av Guds helige Ande, som denna soliga dag vid medborgarplatsen. Uppe på platån utanför moskén stod jag och bad i Anden. Tungotalet flödade allt eftersom den helige Ande ingav mig ord att tala. Efter en stunds bön och iakttagelse av detta avgudatempel, mitt i Sveriges huvudstad, var jag redo att lämna området. Då sade Guds Ande: "Du har inte bett färdigt än." Herren ledde mig därefter att gå ned framför moskéns ingång som vid denna tidpunkt var låst.

Väl där framme öppnades plötsligt dörren inifrån och en muslim kom ut. Han såg mig och frågade om jag ville komma in och jag tackade ja. Inne i moskén satt en man som glatt hälsade på mig på engelska. Han välkomnade mig in och gav mig full frihet att se mig omkring. Skorna tog jag av mig enligt anvisning och lade dem på en skohylla till vänster inne i entrén.

En befrielsebön i lejonets gap

Uppe på väggen fanns en skylt som löd "tvagning". Reningsritualen (wudu) är en plikt för varje muslim och syftet med tvagningen är att uppnå rituell renhet (tahara) inför bönen. Jag gick förbi denna skylt och in på själva bönemattan. Där, till höger om mig, satt en mindre grupp muslimer och diskuterade. Bönelokalen kändes som en stor gymnastiksal, med undantag för de stora lampkronorna som hängde från taket. Frimodigt gick jag rakt in på bönemattan, beskyddad av änglar, och ställde mig på knä i bönesalens centrum inför Gud, Skaparen av himmel och jord. Hjärtat bultade och jag började be. Genast vibrerade Herrens tilltal genom min kropp och ordet "befrielse" kom som en projektil. En stark känsla av frid och Guds närvaro översköljde mig och jag bad en befrielsebön för Stockholms muslimer. Jag proklamerade frihet för de betryckta och frihet för dem som söker Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ. Herren är vår Gud, inte allah - månguden (Halleluja!). På ett mycket påtagligt sätt upplevde jag Guds kärlek till världens alla muslimer som vandrar i dödsskuggans dal. De tror att Gud bryr sig om ritualer, lagiska böner och döda traditioner när Han egentligen söker en personlig relation till varje människa. Han vill lära känna oss som individer. Han vill omsluta oss i sin kärlek. Han vill ge oss evigt liv. Han vill vara vår himmelske Fader.