En syn från 1997

Profetisk budbärare: M-M Lönnberg
Datum: 2005/1/5
Källa: Bed.nu

Jag står på en höjd högt ovanför en havs-strand tillsammans med andra. Då hör och ser jag plötsligt en orkan av oerhörd kraft nalkas platsen, där vi befinner oss.

SER TRE FASANFULLA UTPLÅNANDEN I ORKANER, VARS LIKE INGEN MÄNNISKA SETT FÖRUT. EN SPILLRA AV EN SPILLRA, AV EN SPILLRA AV MÄNNISKOR KASTAS AV HERRENS EGEN HAND TILL EN PLATS ATT BRUKA EN RIK VÄRLDSLIG MÄNNISKAS EGENDOM – DEN STORA INSAMLINGEN. MÖTE MED DE DÖDA FÖRKUNNARNA. SARGAS DÄREFTER SVÅRT AV DEM SOM INTE VILL LÅTA MIG PREDIKA ATT GUD ÄR LÄKAREN, DE SOM VILL BEHÅLLA DROGERNAS MAKT.

Jag står på en höjd tillsammans med andra – den ligger högt ovanför en havsstrand. Då hör och ser vi plötsligt en orkan av oerhört mått nalkas platsen, där vi befinner oss. I strid mot allt förstånd, försöker jag då orkanen nått fram, att förflytta mig utåt, bort från hus och människor. Jag försöker nå en enskild, avskild plats.

Vid denna förflyttning måste jag hålla mig fast vid det som står till buds – i tuvor av gräs, och jag håller i min famn en liten, vit hund. Vinden är så stark att den pressar upp mig ovanför marken på en luftkudde, och jag känner verklig fruktan. Jag ropar varnande till människor omkring mig att lämna platsen, en del känner jag igen, jag har lämnat de byggnader som finns där och är ute på marken.

Väl utanför byggnaderna upptäcker jag, att det står ett väldigt tält - mitt i centrum – i den väldiga höjden som stupar ner mot havet. Jag börjar kasa mig ner mot havstranden, och jag ropar till människor omkring mig att följa mig nedåt – ingen lyssnar.

Tältet är som ett gammaldags väldigt tält man använde för väckelsemöten förr, och det står i en väldig brant – mitt i vägen – på väg ner till havet. Jag förstår att tältet är en dödsfälla, och medan orkanen dånar, kastar omkring allt, ser jag människor gå omkring alldeles bekymmerslöst inne i tältet, vinden vinande och dånande och saker fara omkring som lätta stickor. Själv måste jag hasa mig fram p.g.a. vinden och ner genom det väldiga tältet. Det är ett tält som man använde för möten som under pingströrelsens blomstringstid. Runt omkring mig inne i tältet finns ingen som förstår vad som är å färde. Ingen lyssnar till min varning och uppmaning att rädda sitt liv och ta sig därifrån. Likt aningslösa sömngångare håller de på med sitt, medan ofärden rasar över deras huvuden! Just som jag lyckats passera genom detta hinder, faller tältet samman med obeskrivligt brak, med människorna kvar däri.

Jag har nu nått ner till havsstranden, och jag ligger upplyft som på en luftkudde. Utan att ha någon utväg till hands ser jag hur havet uppreser sig i de gruvligaste vågor och komma emot oss. Höjden på vågorna är som väldiga höghus, och jag tror att min dödsstund är kommen. Det finns inget mänskligt sätt eller resurs att ta till för räddningen ur detta! Jag vet i denna stund, att jag inte kan göra något för min överlevnad. Detta är verkligen änden på repet i mitt liv!

Då får jag plötsligt se en bild av hur surfare brukar göra – lyftas upp längst fram av vågen utan att skadas. Eftersom jag saknar all erfarenhet av detta och ändå tror att jag skall dö, så låter jag mitt öde bestämmas av denna inre bild. Med ett hjärta skakande i dödsångest inväntar jag ögonblicket, när vågen skall krossa mig till döds, jag tror verkligen att min sista stund är kommen. Likväl lyfter jag upp mina armar som för att bli upptagen och buren av denna dödsmaskin. När vågen böjer sig ner över mig och jag redan kan känna hur det är att drunkna, är jag säker på att jag gripit någon i armen att följa med. Den enda bild som finns i mitt huvud just då är, hur jag sett andra låta sig bäras, och jag har inget val – pröva eller dö.

Då sker ett under, den första vågen kommer och vågen lyfter upp mig på sin ”rygg”, och jag sträcker ut mina armar längst framme i vågspetsen, jag vilar högst uppe på den. När den rasar nedåt och jag på nytt tror att jag skall dö, kommer nästa våg och fångar upp mig och bär mig vidare, varje gång tror jag att jag skall plöjas ner i havet. Jag kan se rakt genom vågen, och fastän jag vet att jag är innesluten av dess väldiga kraft – mitt inne i det rasande vattnet – så får jag inget vatten i min strupe och mina lungor – innan jag fattat hur, är jag uppe på nästa vågkam. Den sista vågen gör en gir på 90 grader och kastar av mig på en helt vindstilla strand i en avsides lugn vik. Några enstaka människor är där förutom mig själv.

Uppskakad står jag där och kan se ut över havet och höjden. Det är ett inferno jag ser. Havet kokar och vågor av ett obeskrivligt slag rasar där utanför, och jag vet alldeles säkert att världen aldrig tidigare fått uppleva något liknande. Jag säger till mig själv: Detta är ett inferno! Detta måste vara änden! Då blir havet plötsligt alldeles stilla igen.

På denna plats hör jag människorna tala om en Ilarna Trumph (en omåttligt rik världslig människa i USA) och om hennes omåttliga rikedomar och hus. Jag förs åter till höjden på ett övernaturligt sätt.

På höjden är allt raserat. Det finns inga byggnader kvar, jordmassor är bortspolade, människor omkomna. Endast en spillra av människor finns kvar, det är mestadels barn som har överlevt. Vid denna tidpunkt kan jag se, att ett fartyg ligger nere vid stranden och det nu lugna havet. Jag tar spillran av barnen med mig dit. Samtidigt igenkänner jag någon som har överlevt denna katastrof på en rest av en klipphylla. Jag klättrar ner till stranden på nytt.

Vi stiger ombord på fartyget, och knappt har vi hunnit ta oss ombord förrän havet reser sig igen med samma förödande kraft och raseri – för det är som om det rest sig i raseri och i en ny ofattbar fasa och styrka. Medan vi fortfarande står på stranden och jag ser infernot nalkas än en gång tänker jag: Naturligtvis! Naturligtvis kommer det att ske. Vi är inte alls skyddade. I en ny dödsvånda har jag kastat mig på skeppet. Vågorna är omigen stora som höghus och vräker in mot skeppet och platsen där vi står. De första vågorna slår itu allt som finns på relingen, och jag letar efter något att fästa barnen i. Det enda som finns kvar nu är repen som hänger där, trossarna, allt annat är slaget itu. Jag ropar genom stormen, att de skall ta fatt i repen och försöka hålla sig kvar. Jag har inte mycket hopp om att det skall gå väl.

När vågorna slår in över oss, allt högre och högre och dånande far mot överbyggnaden på fartyget, finner jag till min bestörtning att vågen stannar en halv meter från överbyggnaden av trä. Det är som en osynlig hand hållit vågorna tillbaka denna halva meter, och vi får ett mellanrum att andas i! Jag talar då till barnen i det mirakulöst uppkomna mellanrummet, och dem som jag tagit tag i med mina händer och uppmanar dem att andas lugnt. Ovanför oss rasar havet, men varje gång det är över oss lämnas detta mellanrum precis så stort, att vi kan stå oskadade kvar där och kan andas. Det är en obeskrivligt hemsk känsla att stå där! Då bedarrar den andra orkanen också.

När jag ånyo förs upp på höjden och kan nu se, att denna gång återstår bara en spillra av en spillra av folket. Än en gång är det barnen, som har överlevt. Men det är något märkligt med dessa barn, de är så egoistiska och vägrar att dela med sig av det lilla som återstår – nämligen några få grå och enkla filtar att skyla sig med. Istället för att dela ut till var och en, tar de hellre två till sig själv och låter någon annan frysa och bli utan. Själv får jag ingen.

Det råder sådana märkliga förhållanden på höjden, jag kan se de vilda djuren, som också desperat letar efter en plats att vara på, för nu återstår ännu mindre av höjden, jorden och det som varit byggt därpå. Jag ligger ansikte mot ansikte mot både människor och djur, och alla letar efter en plats att vara på. De egoistiska barnen ser till sitt och bråkar om filtarna, och så snart man tagit vad man vill ha – mer än för sitt behov – lägger de sig ner för att vila.

Allt är nu stilla. Det enda som finns kvar är en begagnad soffa, och jag känner igen den, en sådan står i vår butik vid denna tidpunkt. Vi är nu på höjden intill en klippavsats, och i ett bråddjup under oss är havet. Från detta perspektiv kan man förstå vidden av de krafter, som svept bort byggnader och människor.

Jag har slagit mig ner på soffan. En lätt vindpust stöter till soffan vi sitter på, vi är två, förutom mig själv min andliga dotter – knappt har vi hunnit slå oss ned där. Då åker den över klippkanten och vi kastas ned mot havsytan, långt där nere under oss. På nytt är jag i dödsångest – ingen människa kan överleva detta! Jag ropar: Detta kan inte Gud göra! – Vid dessa ord ökar hastigheten mot havsytan ännu mer och själv hänger jag nu endast i fingertopparna under soffan och väntar på döden. Samtidigt som jag inser att det är Gud som gör detta! Det går inte att beskriva hur fasansfullt det känns.

Plötsligt bromsas farten upp alldeles före det att vi slår i havsytan, vinden gör liksom en gir, och vi kastas ner långt bort från den troliga nedslagsplatsen. Vi hamnar i ett grunt vatten, som endast når oss till smalbenen – och utan att slå oss – ljummet är det också. Omtumlade och oskadda reser vi oss upp, och med bestörtning ser jag andra människor kastats ner på denna plats på samma sätt som oss själva. Vi har kastats ner intill en trappa upp till ett hus, och jag känner igen det genast – det är Ilarna Trumphs palats – obeskrivligt luxuöst. Hit har vi kastats av Guds egen hand! Vi får förstå att vi sätts dit av Herren för att bruka och rikedomar som vi själva ej tjänat ihop. Förundrade stiger vi upp i byggnaden upp från havet.

Därinne kommer vi till en väldig sal med ett podium, och genast tappar jag modet. Närvarande på podiet finns 2 st. ortodoxa andar. De ser ut som mumifierade svarta lik, där finns också präster, andarna predikar döda ord. Döda läderartade dödsandar *, som döljer sanningen om det goda budskapet i evangeliet och om frälsningen. Vid deras sida står präster i full mundering. Jag grips av en sådan överväldigande förtvivlan över det jag ser, att jag kastar mig fram och rycker till mig en mikrofon, som ser ut som en svart kobra (jag ser en tid senare på TV, att det är den senaste modellen på vår tids mikrofoner) och börjar predika levande ord. Det märkliga är, att ingen hindrar mig från att predika det levande ordet från detta podium, varken dödsandarna eller de andra prästerna.

Från denna stund är jag både närvarande och överblickande allt som sker här. Vi är nu en spillra av en spillra av en spillra. Ett sista överlevande människosläkte, och hit har vi alla blivit nedkastade av Herrens egen hand! Så snart vi kommit dit, utbryter strider bland den lilla spillran av överlevande. Bedrövad åser jag strider och kaos. De är utan ledare, i behov av ledare och helt oförmögna att fungera i ordning och frid utan ledare! I detta hus, som vi kastats av Herrens hand till att bruka, finns alla den rikes ting kvarlämnade. Vi har kommit till ett över måttan rikt hus.

Jag står nu som i luften ovan folket och kan se allt, och en bit bort ställer sig en man med ett stort kärl innehållande granulat av droger och som bärs fram. Droger för bedövning och mot smärta. Mannen frågar om någon har någon åkomma, som de vill ha någon bedövning emot. Jag ser hur denna utvalda skara noggrant börjar att känna efter, jag ser någon ta sig för en ömmande skuldra, en annan för ett värkande ben ... alla kastar de sig fram för att få en drog att stilla deras bekymmer antingen det gäller fysisk eller annan smärta, i hoper kastar de sig fram. Alla känner efter om de har något som de behöver en drog för! Det är som orden, frågan utlöser en masspsykos. De är helt utan besinning, de har ju just befriats från alla smärta och sina behov, i denna tid som vi nu är! Alla ok är ju redan brutna! Det är något ofattbart som sker framför mina ögon.

Då bryts mitt hjärta såsom mitt itu av det jag ser, och jag ville ropa ut det jag vet – att Gud är läkaren, han är den som kan bota! Det är en fruktansvärd tragedi jag beskådar. Jag kastar mig fram än en gång mot podiet för att förkunna denna sanning, och jag ropar till folket att de skall avstå från alla dessa droger, att stilla allehanda smärtor med – Herren är ju läkaren!

Jag har ju med mina egna ögon fått se att de helt saknar ledare, och det rörde inte vid mitt hjärta på samma sätt som nu. Men detta sista uthärdar jag inte att se utan att ingripa! Jag kastar mig på nytt fram mot podiet, där förut de döda ortodoxa andarna talat. Min väg dit blir hemsk. Var och en som kantar min väg framåt kastar sig över mig och sargar mig för att förhindra, att jag förkunnar också detta budskap. De river svårt mina armar och ben. Inte en enda finns, som vill låta mig uppmana dem att lämna drogerna. Ingen vill höra – alla vill ha drogerna – att bruka dem till allehanda krämpor, somliga helt lätta.

Sönderriven når jag podiet en andra gång ropandes: Nej, inte detta! – Som en vargflock river de och sliter i mig, för att få mig att tiga med mitt budskap. Det sista jag ser av denna hop, den sista spillran, handplockade och synligt nedkastade av Gud, och som kastats ned på denna plats att bruka den rikes egendomar från världen är, att de alls inte vill vara utan världens ok – drogernas. Då rycker Herren mig bort från denna plats.

Förfärad frågar jag mig: Har jag sett världens undergång? Väntar 3 st fasor världen? Vad är det Herren låtit mig se?

Ja, denna fruktansvärda profetia har jag burit undrande i mitt hjärta sedan 1997, och jag visste att det handlade om nutid, i alla fall till viss del (soffan). Vad jag inte förstod eller visste då var att Gud talade om en nära framtid.

Tolkning av synen

Först av allt vill jag understryka, att profetiska besked kan gå i uppfyllelse upp till tre gånger, vid tre olika situationer och tider. Så i denna vision hänvisar Herren till

1) Nutid
2) Framtiden
3) Förfluten tid.

Så förunderligt är Herrens språk att det kan gälla tre olika tider och situationer och vara helt sanna i varje av dessa tillfällen.

Hela synen handlar om Ändens tid och i dagar av en stor vedermöda (olyckor och motgångar), först och främst handlar det om löftet givet till kvarlevan omnämnd bl.a. i Jesaja 7:22 ”Men han skall få mjölk i sådan mängd att han kan leva av gräddmjölk. Ty alla som finns kvar i landet skall leva av gräddmjölk och honung.”

Nu till detaljerna

Höjden är en plats där man får upplysning (t.ex. genom drömmar eller visioner) från Herren på ett övernaturligt sätt – det andliga.

Marken där nere vid stranden är bild av det synliga livet – världen. På höjden (i den andliga dimensionen) får man upplysning om vad som skall komma att hända i det synliga (vanliga) livet – i världen. Men personerna som jag möter på höjden är kristna, och vad jag får se är att de blir bortsvepta av vinden och vågorna under vedermödan p.g.a. synd. Därför är det således så att Herren särskilt talar om kristna.

I början av visionen och i början av vedermödan försöker jag hålla mig fast vid befintliga grästuvor (= människor), men senare söker jag ensamheten tillsammans med Herren. Bilden av den lilla vita hunden som jag håller i min famn, är enbart en bild av att jag ömkar mig över hedningarna och värnar om dem.

Jag ser 3 stycken utplånanden, och ut från dessa utplånanden kommer en kvarleva.

Och de räddade av Juda hus som blivit kvar, skall på nytt skjuta rot nertill och bära frukt upptill. Ty från Jerusalem skall en kvarleva gå ut, de räddade från Sions berg (min kommentar: Herrens hus). Herrens nitälskan skall göra detta. 2 Kon 19:30-31

I själva verket talar Herren om vedermödan under domen, och att Han själv skall ingripa och rädda en kvarleva, vilket hela visionen vittnar om. Ords 2:22

Men de ogudaktiga skall utrotas ur landet, de trolösa ryckas bort därifrån. Herren talar också om vedergällning, om vredens (vedergällningens) dag. Se, Herren tömmer jorden och ödelägger den. Han omvälver dess yta och skingrar dess invånare ... Slå upp din Bibel och läs hela Jesaja kapitel 24.

Visionen beskriver också kommande naturkatastrofer. Reflektera då över alla naturkatastrofer som har inträffat sedan 1989 OCH att det kommer från Herrens hand som en varning, och därmed också som en maning till att vända om.

Tältet som jag ser och som är från tiden för Pingströrelsens väckelseperiod är en glasklar varning emot avtrubbade kristna inom ett religiöst system och som är en dödsfälla under vedermödan.

Vågorna som är höga som höghus är Tsunamis, 3 vågor med Tsunamis, och om den övernaturlig hjälp och tillit till Herren som behövs för att kunna bli räddad. Det är en fråga på liv och död och att välja rätt resurs för sin tillit – Herren allena.

Trots olyckorna ändrar sig inte kvarlevan och vänder om - detta är en allvarlig varning till oss alla, och de omnämnda synderna är: egoism, strider, uppror, andra gudar (att ha en religion istället för Gud), att välja att förbli baby istället för att växa upp till en mogen kristen (att bli Kristuslik), falska religiösa system som leder till andlig död och som har ett forum genom media (mikrofonerna av idag jag ser), brist på kunskap och brist på rättfärdiga ledare.

Missgärningen hos dottern mitt folk är större än Sodoms synd. Det omstörtades på ett ögonblick, utan att människohänder rörde vid det. Nu har deras ansikten blivit mörkare än sot, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har blivit torr som trä. Ingen kung på jorden skulle ha trott det, ingen som bor i världen, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar.

Det har skett för hennes profeters synders och hennes prästers missgärningar, därför att de där inne utgör rättfärdigas blod. Som blinda irrar de omkring på gatorna, fläckade av blod, så att ingen vågar komma nära deras kläder. ”Ur vägen! Oren!” Ropar man till dem. ”Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!” De flyr, jade irrar omkring. Bland hednafolken säger man: ”Här kan de inte längre bo.” Herren själv har skingrat dem, han vill inte mer ta sig an dem. Mot prästerna visas ingen aktning, mot de äldre inget förbarmande. Våra ögon sviker oss när vi förgäves söker hjälp. Vi har spanat och spanat efter ett folk som ändå inte kan rädda oss. Man lurar på våra steg, så att vi inte vågar gå på våra gator. Vårt slut är nära, våra dagar är ute, ja vårt slut har kommit. Klagovisorna 4:6,8,12-17

Slutligen talar synen om löftet och om vårt arv som vuxna och mogna, Kristuslika personer (man som kvinna) och till välsignelserna som en upprättad kvarleva – Jerusalem, i vilken Herren skall bo för evigt.

Nej, ni har kommit till Sion berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental. Hebr 12:22

Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Upp 3:12

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta. Upp 21:2-3

Det kunde sägas mer eftersom visionen som talar rakt in i otaliga skriftställen. Men jag tror att detta är nog. Du kommer själv att finna många ställen i bibeln som bekräftar det jag sett.

Herren själv välsigne dig!

Maud-Marie

____________________
Anm: * Gud visar mig senare på Klagovisorna 4:8 där det står ”Nu har deras ansikten blivit mörkare än svart färg, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har förtorkat som trä.”