Arkeologiska fynd bevisar Allahs ursprung

Författare: Dr. Robert Morey

Religionen Islam fokuserar sin dyrkan på en gudom vid namn "Allah". Muslimerna påstår att denna Allah tidigare var den bibliske Guden av patriarkerna, profeterna och apostlarna. Frågeställningen rör alltså kontinuitet. Var "Allah" den bibliske Guden eller en hednisk gudom i Arabien innan islam kom till? Muslimernas påstående om kontinuitet är central i deras försök att konvertera judar och kristna, för om "Allah" har del i det gudomliga flödet av uppenbarelse i Skriften, så är Islam nästa steg i den bibliska religionen. I så fall borde vi alla bli muslimer. Men, om Allah å andra sidan var en förislamsk hednisk gudom, så faller islams grundvalar samman. Religiösa påståenden faller ofta när resultatet från forskning såsom arkeologi redovisas. Vi kan spekulera i oändlighet om det förflutna eller så kan vi faktiskt gå och gräva upp det förflutna och se vad bevisen avslöjar. Detta är det enda sättet vi kan finna sanningen om Allahs ursprung. Som vi ska se, så visar ovedersägliga bevis att guden Allah var en hednisk gudom. Faktum är att han var månguden som var gift med solgudinnan med stjärnorna som sina döttrar.

Arkeologer har upptäckt tempel till månguden över hela mellanöstern. Från Turkiets bergskedjor till Nilens stränder så var den mest utspridda religionen i den antika världen just dyrkan av månguden. Sumererna, den första skriftkunniga civilisationen, har kvarlämnat tusentals lertavlor där de beskrev sina religiösa trosuppfattningar. Sjöberg och Hall har visat oss att de antika sumererna dyrkade en mångud som gick under många olika namn. De mest populära namnen var Nanna, Suen och Asimbabbar. Hans symbol var månskäran. Med den mängd artefakter gällande månguden i åtanke, så står det klart att detta var den dominerande religionen i Sumerien. Mångudskulten var den mest populära religionen i hela Mesopotamien. Assyrerna, babylonierna och akkaderna tog ordet Suen och ändrade det till ordet Sîn, som blev deras favoritnamn för månguden. Professor Potts betonar att "Sîn är ett namn som ursprungligen är sumeriskt, men lånats av semiterna."

I det antika Syrien och Kanaan, representerades vanligen månguden Sîn av en månskära. Ibland placerades en fullmåne inuti månskäran för att betona månens olika faser. Solgudinnan var hustru till Sîn och stjärnorna var deras döttrar. Istar var till exempel dotter till Sîn. Offerriter till månguden beskrivs i Ras Shamra-texterna. I de ugaritiska texterna kallades ibland månguden för Kusuh. I Persien, så väl som i Egypten, avbildades månguden på väggmålningar och på statyers huvuden. Han var Domaren av män och gudar (se bilden nedan till vänster). Det Gamla Testamentet gick ofta emot dyrkan av månguden (Se: 5 Mos. 4:19; 17:3; 2 Kung. 23:5; Jer. 8:2; 19:13; Sef. 1:5 osv.) När Israel avföll till avgudadyrkan, så berodde det vanligen på mångudskulten. Faktum är att det överallt i den antika världen går att finna månskäran som symbol på sigill, minnesstenar, porslin, amuletter, lertavlor, cylindrar, vikter, örhängen, halsband, väggmålningar etc. I Tell-el-Obeid fann man en kopparkalv med en månskära på pannan. En avgud med en tjurs kropp och en mans huvud har en månskära inlagd på sin panna. I Ur, vid minnesstenen Ur-Nammu, har man funnit en månskära placerad på toppen av en gudaförteckning därför att månguden var gudarnas härskare. Till och med bröd bakades formade som halvmånar som en handling av tillgivenhet till månguden. Kaldéernas Ur var så tillgiven månguden att staden ibland kallades Nannar på lertavlor från den perioden.

Ett tempel av månguden har grävts upp i Ur av Sir Leonard Woolley. Han grävde upp flera exemplar av måndyrkan i Ur och dessa visas upp än idag på det brittiska museet.

Även Harran var känd för sin tillgivenhet till månguden. Under 1950-talet grävdes ett större tempel fram vid Hazer i Palestina. Två avgudar av månguden hittades. Bägge föreställde en man sittandes på en tron med en månskära inkarvad på bröstet. De medföljande inskriptionerna klargör att dessa var avbildningar av månguden. Ett flertal mindre statyer hittades också och dessa identifierades genom inskriptionerna som "döttrar" till månguden. Hur är det då med Arabien? Som Professor Carleton S. Coon uttrycker det, "Muslimer är notoriskt ovilliga att bevara traditioner av tidigare hedendom och förvanskar gärna den förislamska historien som de tillåter överleva i otidsenliga termer."

Under 1800-talet åkte Amaud, Halevy och Glaser till södra Arabien och grävde upp tusentals sabeiska, minaeanska och qatabanska inskriptioner som sedan översattes. Under 1940-talet gjorde arkeologerna Gertrude Caton-Thompson och Carleton S. Coon fantastiska upptäckter i Arabien. Under 1950-talet grävde Wendell Phillips, W.F. Albright, Richard Bower och andra ut platser vid Qataban, Timna och Marib (den antika huvudstaden Sheba). Tusentals inskriptioner från väggar och klippor i norra Arabien har också samlats in. Konst och offerskålar använt i dyrkan av "Allahs döttrar" har man också funnit. De tre döttrarna, al-Lat, al-Uzza och Manat är ibland avbildade tillsammans med Allah, månguden, representerad av en månskära ovanför dem. De arkeologiska bevisen demonstrerar att den dominanta religionen av Arabien var mångudskulten.

Under Gamla Testamentets tider byggde Nabonidus (555-539 f.Kr.), Babylons sista kung, ett centrum av mångudsdyrkan i Arabien som fick namnet Tayma. Berta Segall skriver, "Sydarabiens astrala religion har alltid dominerats av månguden i varierande skepnader." Många forskare har också noterat att mångudens namn "Sîn" är en del av arabiska ord såsom "Sinai", "Sins vildmark" etc. När mångudens popularitet sjönk, förblev araberna trogna övertygelsen att månguden var den största av alla gudar. Medan de dyrkade 360 gudar vid Kabah i Mekka, så var månguden överställd de andra gudarna. Faktum är att Mekka var byggt som en helgedom för månguden.

Detta är vad som gjorde Mekka till den mest heliga platsen i arabisk hedendom. 1944 avslöjade Gertrude Caton-Thompson i sin bok, "The Tombs and Moon Temple of Hureidha", att hon funnit ett tempel för månguden i Södra Arabien. Månskärans symboler och inte mindre än 21 inskriptioner med namnet Sîn hittades i templet. En avbildning som kan föreställa månguden själv blev också upptäckt. Detta bekräftades senare av andra erkända arkeologer.

Fynden avslöjar att mångudstemplet även var aktivt under den kristna perioden. Fynd insamlat från både norra och södra Arabien visar obestridligt att mångudsdyrkan var aktivt under Muhammeds levnadsdagar och fortfarande den dominerade religionen. Enligt otaliga inskriptioner var namnet på månguden Sîn, men hans titel var al-ilah ("gudomen"), med betydelsen att han var den störste, alternativt "den högste bland gudarna". Carleton S. Coon säger vidare "att guden Il eller Ilah ursprungligen var en fas av månguden." Månguden kallades al-ilah ("guden"), vilket sedan kortades ned till Allah under den förislamska perioden. De hedniska araberna använde till och med Allah i namnen som de gav till sina barn. Till exempel hade både Muhammeds pappa (Abdullah) och farbror Allah som del i namnet.

Det faktum att de gavs sådana namn av sina hedniska föräldrar bevisar att Allah var titeln för månguden under Muhammeds levnadsdagar. Professor Carleton S. Coon säger vidare att "på samma sätt blev den relativt anonyme Ilah slutligen Al-Ilah, Guden eller Allah, den Högste."

Detta faktum besvarar frågorna, "Varför definieras aldrig Allah i Koranen? Varför antog Muhammed att de hedniska araberna redan visste vem Allah var?" Muhammed uppfostrades i månguden Allahs religion. Men han gick ett steg längre än sina hedniska arabvänner. Medan de trodde att Allah, månguden, var den störste av alla gudar och den högste i gudavärlden, så bestämde Muhammed att Allah inte bara var den störste utan också den ende guden.

I realitet sade han, "Kolla här, ni tror redan att månguden Allah är den störste av alla gudar. Allt jag vill att ni ska göra är att acceptera idén att han är den ende guden. Jag tar inte bort den Allah som ni redan tillber. Jag tar bara bort hans hustru och hans döttrar och alla de andra gudarna." Notera det faktum att den muslimska trosbekännelsen inte är "Allah är stor" utan "Allah är den störste" (Ung. han är den störste bland gudarna). Varför skulle Muhammed säga att Allah är den "störste" med undantag av ett polyteistiskt sammanhang? Det arabiska ordet är använt för att kontrastera det större från det mindre. Att detta är sant kan förklara varför de hedniska araberna aldrig anklagade Muhammed för att predika en annan Allah än den gud de redan dyrkade. Denna "Allah" var månguden enligt de arkeologiska bevisen. Muhammed försökte tillfredställa olika grupper. Till hedningarna sade han att han fortfarande trodde på månguden Allah. Till judarna och de kristna sade han att Allah också var deras Gud. Men både judarna och de kristna visste bättre och det är skälet till att de avvisade hans gud Allah som en falsk gud.

Al-Kindi, en av de tidiga kristna apologeterna mot islam, sade att islam och dess gud Allah inte kom från Bibeln utan ifrån sabéernas hedendom. De dyrkade inte Bibelns Gud utan månguden och hans döttrar al-Uzza, al-Lat och Manat. Dr. N.A. Newman sammanfattar sin studie av den tidiga debatten mellan kristna och muslimer genom att säga, "Islam visade sig vara...en enskild och antagonistisk religion med ursprung i hedendomen." Islamexperten Caesar Farah sammanfattade: "Det finns inget skäl därför, att acceptera idén att Allah kom till muslimerna från de kristna och judarna." Araberna dyrkade månguden som den största guden. Men detta var inte biblisk monoteism. Även om månguden var större än alla andra gudar och gudinnor, så förblev det ett polyteistiskt gudsvälde (pantheon) av olika gudar. Nu när vi har de faktiska avbildningarna av månguden, kan man inte längre undvika det faktum att Allah var en hednisk gud under den förislamska tidsperioden. Är det då någonting att fundera över när symbolen för islam är månskäran? När månskäran återfinns ovanpå moskéer? När månskäran återfinns på islamska nationers flaggor? När muslimerna fastar under en månad som börjar och slutar med framträdandet av månskäran i himlen?

Slutsats

Det muslimska påståendet att Allah är Bibelns Gud och att islam kom från religionen av profeterna och apostlarna motbevisas av solida, överväldigande arkeologiska bevis. Islam är ingenting annat än en annan form av den antika mångudskulten. Islam har tagit symbolerna, riterna, cermonierna och till och med namnet på sin gud från den urgamla hedniska mångudsreligionen. Som sådan är islam ren avgudadyrkan och måste förkastas av alla dem som följer Toran och Evangeliet.

Fritt översatt från engelska till svenska, läs originalet här.